Vad är ett hem?

Under 2021 har jag packat ner tre hem, jag betraktar mig som något av en expert. Utöver dessa totala nedpackningar har jag packat för mindre förflyttningar, till landstället från landstället och andra kortare resor hit och dit.

Just nu sitter jag i Indonesien, hela familjen lever i fyra resveskor och lite handbagage, jag är ansvarig för allt packande. Vi har den senste månaden bott några få dagar på olika hotell men igår var det dags att äntligen tömma väskorna, vi har beslutat att stanna en hel månad i ett och samma hus. Törsten att få packa upp gjorde att hela familjen genast kände sig rotad. Det var fantastiskt, vi slängde oss i polen, kokade spagetti och sedan gjorde vi vårat bästa för att stöka till.

Idag invaderades huset av lokala stäerskor vars uppgift är att återföra stället till sin ursprungliga ordnade form. Jag ser framför mig hur vi den kommande månaden kommer leva i terrorbalansen mellan familjeliv och hotell, undrar över vad det skall göra med hemkänslan.

I Stockholm bor vi stort med mängder med saker. Alla fyra har vi varsit rumm fyllt med prylar vi har också vardagsrum och kök som är överfulla. Min man brukar säga att han inte vill leva i ett pussel, då menar han att han inte vill behöva lyfta tre skålar/kastruller/skärbräder i köket för att nå den han skall använda.

Vi har även de senaste åren haft två fritidshus, ett är nu nerpackat och sålt. Till alla dessa utrymmen har jag långsamt burit hem sake, det är hjälmar för alla slags aktiviteter mängder av elektornik, kläder som vi vuxit ur eller alldrig gillat, böcker och en besvärande mägnd köksutrustning. 

Jag ägnade säkert 10 dagar åt att ränsa bort kläder, tavlor och allt annat som vi tänkte att våra hyresgäster inte vill leva med under det år vi skall vara borta. Jag kände mig så fullständigt drenerad av den uppgiften att jag skällde på alla som korsde min väg. Möbler och böcker står kvar, men utöver det har vi nu fyllt två stora källarföråd med typ 40 flyttkartonger, vi har också kvar några ganska stora föråd i lägenheten, de är så fulla att jag befarar att inehållet faller ut på mig när jag öppnar dem om 11 månader. Mängder har jag sålt, slängt och donerat men när jag tänker på allt som finns kvar känner jag mig tung.

Som svar på den inledande frågan måste jag börja med att erkänna att det var när jag såg att det stället jag nu hyr var utrustat med mängder av köksmakiner som jag tog beslutet att stanna. För barnen var det polen och för maken var det möjligheten till ett kontorsutrymme där han kan känna sig trygg. Men svaret är också att vi har kännt oss hemma i alla dessa kortvarig hotellrum eftersom vi har hängt där tillsammans.